Idag den 25 april säger vi GRATTIS till ett barnbarn som fyller 21 år och en svägerska som fyller 76.
Men mest firar vi oss själva som varit förlovade i 65 år. Den 25 april 1959 bytte vi ringar i mina föräldrars Opel Rekord på parkeringen utanför Folkets Hus i Adak.
Då jobbade jag på kommunkontoret i Malå och hade en lön på 660 kronor i månaden. Nisse, nybakad student, vikarierade som lärare på realskolan och hade ca 900 kronor i månadslön.
Vi hade inga pengar på banken. Jag kämpade med en avbetalning på 15 kronor i månaden på boken "Musikens värld" och ytterligare en avbetalning med 50 kronor i månaden på en symaskin som någon talför säljare lyckats lura mig att köpa genom att påstå att varje flicka måste äga en sådan. Jag var naiv och lättlurad på den tiden. Så är det inte idag.
Vi lyssnade på "Who´s sorry now" med Connie Francis på Nisses nya radiogrammofon som han köpt för första lönen. Vi roade oss med att spela kort på kvällarna och en och annan lördag dansade vi på Malåborg. Teven hade ännu inte kommit till våra trakter.
Idag 65 år senare sitter vi här skuldfria och utan symaskin och är glada och stolta över fyra småpojkar som är våra barnbarnsbarn. Livet har varit vänligt mot oss, men firandet blir inte märkvärdigt. En god glass till kaffet får duga.
Härlig läsning! Du sprider glädje med dina inlägg, Gunnel! Bara så du vet. (Och grattis förstås till jubiléet!)
SvaraRaderaOch fortfarande bara förlovade?
SvaraRadera(eller bara och bara, det är väl gott nog)
SvaraRaderaElisabet: Tack! Det var rart sagt.
SvaraRaderaRexxie: Förlovning är gott nog men nästa sommar blir det 65 år som gifta.
SvaraRaderaFin läsning!
SvaraRaderaGrattis, vilken bedrift! Klart ska ni vara både stolta och nöjda. Och fira ska ni göra. Man måste fira allt man kommer på, medan man kan.
SvaraRaderaStor och varm grattiskram till er båda! Man mår bra av att läsa dessa rader. De visar att kärlek, harmoni och kontinuitet faktiskt existerar i den här annars så föränderliga världen.
SvaraRaderaJag har ju haft förmånen att vara din vän i snart 51 år och därmed kunnat följa din och Nisses fina resa tillsammans, via barn, barnbarn och nu även barnbarnsbarn. Lycka till med många fler goda, vänliga år. <3
En vanlig man: Tack för berömmet!
SvaraRaderaNahide: Tack! När man pratade med Anders i telefon brukade han ofta ha något att fira. Ni var experter på att hitta anledningar till fest i vardagen.
SvaraRaderaJa, man har lite att hämta in med sina 44 år i samboskap.
SvaraRaderaDäremot tjänade jag lite mer än du, när jag fick min första lön som lärarvikarie på yrkesskolan, sedemera Robertsvik. 1800 kronor var Joakim von Anka-nivå för mig, vilket gjorde att jag satsade det mesta på en stereoanläggning.
Det var mellan dtudenten och lumpen. Alltså bodde jag hemma hos mor och far, som tyckte att jag inte behövde betala något hemma av den första lönen.
Annica: Tack! Det är inte klokt vad tiden går och så mycket som hänt bara under den tid vi känt varandra. Då var det 70-tal, vänstervåg, färgstarkt. Jag hade målat köket med gul färg på köksskåpen och gröna väggar. Ganska så smaklöst kan jag tycka idag. Vi läste tyska och gjorde en fantastiskt inspelning av den populära schlagern "Seeman." Oförglömligt!
SvaraRaderaBert Bodin: 44 år imponerande. Det blir 65 så småningom. Det var ingen dålig första lön du fick. Enligt gammal kassabok fick Nisse ca 2000 i lön 1968, då hade han jobbat ganska många år.
SvaraRaderaFöräldrar är snälla och de unga behöver knappast betala hemma mär de får första lönen. Ibland inte sen heller.
Du beskriver en svunnen tid. Härligt och vemodigt att läsa. Mina föräldrar hade dock en annorlunda syn på det här med att bo hemma - efter studenten flyttade man hemifrån och klarade sig själv, ut ur fågelboet. Jag tror mera på det på längre sikt faktiskt än att låta halvvuxna barn bo hemma. Och har man lön betalar man proportionellt för sig - hur ska man annars lära sig hur livet ser ut?
SvaraRaderaMen FIRA! Det är alla värda som klarat sig igenom livet och relationer på det här sättet! Grattis!!
Monet: Tack! Tycker också att man ska flytta hemifrån så snabbt det går för att klara sig själv. Jag var rekordtidig, lämnade hemmet när jag var 16 år, åkte till Umeå för att lära mig bokföring och stenografi. Sen fick jag jobb och hemmet besökte jag bara när jag kände behov av mammas omvårdnad.
SvaraRadera