En komplimang gör inte ont

På promenaden hem från stan möter jag en glad ung man som stannar upp, nuddar vid min jackärm och säger:

"Vilken fin jacka du har. Ha en trevlig dag!"

Något förvirrad men glad över komplimangen säger jag:

"Detsamma! Ha en fin dag du med."

Kommer hem och berättar för min man om den något ovanliga händelsen och han säger:

"Han kanske tänkte råna dig."

Den tanken hade aldrig farit genom mitt huvud och nog är det bedrövligt att man ens ska behöva tänka på onda avsikter, när en okänd ung man är trevlig och ger en komplimang.

Men så ser världen ut idag. Gamla människor ska vara misstänksamma. Alltför många har blivit lurade av hänsynslösa och illasinnade personer. Jag känner till några som drabbats.

Men killen jag mötte var nog bara en person som var charmig av naturen och som gjorde min dag lite mera solig. 

Och jag blev inte rånad.

 

Döstäda bör man

Behålla eller slänga?

Döstäda bör man för att undvika kaos i sitt eget liv och för att göra livet lättare för de efterlevande när de så småningom ska ansvara för bortstädandet. Man ska kasta ut bråten och behålla bara det nödvändiga. Så säger Margareta Magnusson, författare till boken "Döstädning: Ingen sorglig historia."

Jag försöker. Det är inte lätt när man ogärna kastar saker man fått eller tycker om, även om de aldrig används. När jag kommer till lådorna med alla släktfoton i ramar vill jag behålla allt även om arvingarna troligen inte bryr sig om foton av gamla  fastrar och farbröder som de aldrig träffat.

Ett fint foto av en storögd skönlockig liten gosse som blev döpt till Signar och som så småningom blev min svärfar.

Bröllopsfoto av den lille grabbens föräldrar. Den späda svartklädda bruden Vendela dog i barnsängsfeber en kort tid efter att hon fött sitt första barn, lille Signar.

Signar växte upp, emigrerade till USA vid 23 års ålder för att jobba i Detroits bilfabriker. Han lärde sig engelska genom att se samma film om och om igen. Åtminstone påstod han det. Så småningom träffade han Viola, en tjej med tysk-mexikansk bakgrund. De gifte sig och fick en son och två döttrar under USA-tiden. Efter Signars 20 år i Staterna reste familjen till Sverige och Västerbotten och där blev de kvar, vilket jag är tacksam för. Familjens förstfödde sitter bredvid mig i soffan, handikappad efter ett fotledsbrott, men en tålmodig och snäll kavaljer som jag hade turen att träffa en vacker höstdag 1958.

 

Mentalt förberedd för allt

Bomberna är ämnade enbart för militära mål. Dessvärre bor det en del civila runt målen.

(Eisenhower)

Suck! 

Nu ska vi mentalt förbereda oss för krig.

Krig är människoslakt och vi moderna människor sysslar inte med barbari. De flesta av oss vill bara leva i fred och harmoni med våra närmaste. Ha mat på bordet och ett tryggt hem. Därför är det mot allt förnuft att det fortfarande krigas på många håll i världen.

Ta klimatkrisen på samma allvar som krigshotet, säger en artikel i DN. Håller med och tycker att det känns betydligt mer sympatiskt att lägga pengar på att rädda vår värld istället för att bomba sönder den.

I den lilla världen, hemma på min gata är jag mentalt förberedd för halkan. Det där eländet som kommer när kyla övergår i plusgrader och det blir blankt på gångvägarna.

När jag går över den isiga gatan vid övergångsstället går jag med den elegans som endast en 86-årig gumma kan uppbringa. Med en stadig fotnedsättning och blicken riktad mot marken hinner jag ändå över  innan biltrafiken får grönt ljus.

Halleluja, jag klarade det.

 

Vinterkyla och nyårslöften

Bilden tagen genom fönstret 07.00 den 2 januari, när termometern visade 32 minusgrader.

Några timmar senare. Man kan se den upplogade isvägen på bilden.

Lämpligt att använda ett av min brors många djungelordspråk:

"Det finns dagar när inte ens Fantomen lämnar hyddan."

Vi lämnar inte hyddan. Här är det varmt och gott och så länge vi varken saknar mat eller el så är allt perfekt. Märkligt nog kan man se enstaka tuffingar promenera på isvägen.

Termometern hos bror och svägerska på Lainejaurudden visade 40 minusgrader en natt när elen inte längre fungerade. Men folk som bor på landsbygden i nordliga inlandskommuner är väl rustade för katastrofer. De klarar sig längst när krisen kommer. Nu blev det ingen kris, strömmen kom tillbaka inom en timma, men vi är fruktansvärt beroende av att det elektriska fungerar.

Nytt år sedan sist jag skrev på bloggen. Fjolårets löfte om att lära mig något nytt varje dag har jag hållit. Jag kan Bernadottska kungarnas valspråk, de 7 dödssynderna, de 7 dygderna och mycket annat. De är bara synd att jag inte minns mina nya lärdomar mer än rent tillfälligt. Men jag fortsätter ändå, bara för att det är så kul. 

I morgon har vi tårtkalas och på måndag firar jag Elvis Presley, det gör jag varje år den 8 januari.